Precis så är det

Läste hos Lady Dahmer (länk till vänster)

Hon följer nån blogg-kalender som snurrar hos de flesta och idag skriver hon om vänner!



"Jag var nog alltid lite konstig när jag växte upp. Lite för desperat efter kontakt, lite för på. Så där jobbigt kontaktsökande och lite off.

Och när jag blev äldre så såg jag helt enkelt jävligt otrevlig ut. (Hysteriskt blyga människor tenderar att se lite sammanbitna ut nämligen). Lite för stroppig och lite för snygg. *nåja snygg vettefan mer sammansmälta med tapeten för att man var ful (min kommentar)*
När jag tänker tillbaka på mitt liv så kan jag nästan beskriva det som att stå utanför ett hus en kall vinterkväll, det är fest och jag tittar in på andra som skrattar, pratar och har kul inne i värmen. Så. Precis så.

Jag vet inte riktigt varför det har blivit så, för jag är trevlig, social, rolig, smart. Men jag tror det ligger hos mig. Mitt eget avståndstagande. Om jag håller mig för mig själv så kan jag inte bli bortvald. Eller nåt sånt. Det där bekräftelsebehovet igen. Och rädslan att bli avvisad. Ett personlighetsdrag som definerar mig på andra områden också. Om jag avvisar först så gör det inte lika ont."


Det är mej hon beskriver eller nåja sej själv men jag känner igen mej så jäkla väl..Känslan av utanförskap..man står brevid och tittar på men vill så gärna vara med men man vågar inte för man tror att dom ska tycka man är för på,jobbig eller konstig.

Den sociala fobin som uttrycker sej hos mej är att jag inte vågar göra saker ensam
Säj att jag ska möta en kompis på en krog tex..Jag vågar inte gå in själv förren jag VET att hon är antagligen inne eller 2 minuter därifrån..Då kanske..Jag vågar inte gå in själv för att jag tror folk tycker jag är konstig..Och OM jag går in så vågar jag knappt titta upp för jag tror att dom tänker :stackars sate hon är ensam!

Nu snurrar jag bort mej men kontentan av det hela är att jag är blyg..nästan sjukligt..tills jag lärt känna folk och fattar att dom accepterar mej!

Hmmm jag kanske måste boka tid hos en psykolog